Älin

Ja varför undrar jag ibland? Om jag inte ens i min egen blogg kan skriva hur jag känner för olika saker utan att få kommentarer om det, vad ska jag då säga här? Jag skriver här hur jag känner, hur jag ser på saker. Jag skriver om mina känslor som jag känner just i skrivande stund. Jag säger inte att det är det rätta sättet att se på saken, jag säger inte att jag jämt gör rätt, jag säger inte att jag aldrig gör misstag. Jag skriver för att uttrycka mina känslor för den situationen jag är i just då, oavsett om jag är glad, arg, eller besviken. Men jag är inte mer än människa jag heller, jag ändrar mig. Det jag känner ena dagen kan ändras till den andra.
I min blogg läser man om hur jag ser på saker och ting. Men jag säger aldrig att det är det enda sättet att se på saker och ting. Självklart är det lätt att ta ställning för eller emot, men då har man oftast inte hört hela historien, nu syftar jag på inlägget jag skrev förra veckan. Självklart finns det två sidor av samma sak, som sagt. Men jag tycker inte att man ska ta ställning om man inte varit med från ruta ett, ända från början.
Jag erkänner, det var inte det smartaste att skriva alltför personliga saker i bloggen, eftersom många, både utomstående och de som är inblandade, känner sig träffade. Oavsett om jag gjorde rätt eller fel, så skrev jag för att få ur mig känslorna, för de var och är många. Jag kanske skulle ha gjort på ett annat sätt, men nu kan jag inte gå tillbaka och göra det ogjort, eftersom många redan har läst inlägget och tagit åt sig så ser jag ingen anledning att ta bort det. Inte nu iallafall.

Jag är inte mer än människa, jag gör mina misstag jag med. Men jag försöker lära av mina misstag och inte göra om dem.